Nån som bara fattar
Just nu känner jag mig långt ifrån mitt vanliga jag. Kanske har ingen annan märkt något, men inuti mig är gränslinjen tydlig. Ingenting är riktigt rätt.
När jag känner så här så finns det bara en person att vända sig till. Min bästis sedan nio år, som även råkar vara den mest observanta människan jag känner. Människan som direkt märker när jag druckit en halv öl, när jag är olyckligt kär eller när jag är lite irriterad på någon. En dag i april 2008 dök hon bara upp och frågade om jag kunde skicka henne ananasburken. Jag tyckte att hon var den coolaste människan i världen. Hon förändrade mitt liv.
Och nu har nio år gått. Nio år av kärleksproblem, elaka niondeklassare, orättvisa lärare, Harry Potter, snygga killar som hånglar upp en och sedan slutar höra av sig, dåliga arbetsplatser, draman och dissiga klasskompisar. Eller sammanfattningsvis: nio år av livet.
Idag gnäller jag om hur svårt det känns att inte veta vem jag är, och att jag förlorat min riktning lite grann utan henne. Hon svarar att hon känner likadant, jag vet att hon menar det, och så enkelt mildrar hon min ångest.
För det bästa som finns är någon som bara fattar.